Amanda Högberg

Manusförfattare/dramatiker

Därför är Amanda vår inspiratör:

Amanda är född och uppväxt i Gagnef och när hon var 16 år flyttade hon till Stockholm för att gå på musikalgymnasium. Det var musiken och dansen hon brann för och hade inte tänkt bli manusförfattare. Hösten 2018 fick hon ta emot en Oscar för ”Best international shortfilm” på Student Academy Awards i Los Angeles.

Berätta lite om dig själv Amanda.Jag är 28 år, född och uppväxt i Gagnef. När jag var 16 så flyttade jag till Stockholm för att gå ett gymnasium med musikalinriktning, jag ville bli musikalstjärna när jag var yngre, manusförfattare var inget jag drömde om. Jag har länge fascinerats av berättarkonsten men att vara författare kändes så fint och snobbigt. Jag insåg dock att det inte handlar om att ha ett vackert poetiskt språk, utan att kunna berätta en stark berättelse. Hur den berättelsen berättas är upp till mig och mitt uttryck.

Jag arbetar alltså idag som manusförfattare/dramatiker och skriver både för film, TV och scen, jag examinerades från filmmanuslinjen på Stockholms dramatiska Högskola (Dramatiska institutet) i våras och just nu så skriver jag en långfilm för SF, är huvudförfattare för en TV-serie på Warner Bros och utvecklar en fiction/dokumentärt radiodrama om 30-årskrisen (som närmar sig).

Jag är rätt så vidskeplig, tror både att vissa händelser inte är en slump och att vissa saker enbart handlar om slump. Jag gillar tanken på själsfränder, men tror att en har fler än bara en. Det finns saker som händer i livet, känslor, ögonblick som är svåra att ta på eller ens beskriva men som emotionellt kan vara sjukt starka. Det strävar jag alltid efter att försöka fånga i det jag skriver, det där obeskrivliga men starka. Jag bor, tillsammans med min bästa vän, tillika fästman Lars i en liten lägenhet på Kungsholmen. Lägenheten är min lugna bubbla, men jag älskar att jag när som helst kan ta på mig skorna och ta del av en myllrande stad. Vår heligaste pryl är förutom våra växter en projektor som fyller lägenheten med allt från dator-spel, storslagna filmer, tv-serier, musikvideos, back drops på fester och skypesamtal som ger liv, färg och dramatik nu i höstmörkret.

Berätta lite om er film och utmärkelsen ni fick ta emot. Hur har resan dit sett ut?Filmen heter ”Get ready with me” och är ett av mina examensprojekt på Stockholms Dramatiska Högskola. Det är en psykologisk thriller som handlar om glappet mellan vuxna och tonåringar, oförståelsen över varandras värderingar och världsbild. Om sociala mediers makt och inflytande och om hur långt en är beredd att gå för att bli sedd och få popularitet. Den utspelar sig till mesta del på en högstadieskola och handlar om en manlig lärare och hans elev Vendela - en fjortonårig aspirerande youtuber. Den vann en Oscar för ”Best international shortfilm” på Student Academy Awards, och jag och några fler i teamet var på galan i Los Angeles och tog emot priset. 

Resan dit har ärligt talat varit snårig och jobbig under stora delar av processen. Vi arbetade med den under ett och ett halvt år och hade svårt att hitta en gemensam vision, vilket kan vara tärande. Men vi fortsatte att jobba och till slut hittade vi fram. Jag utvecklade och skrev den med min vän och kollega Axel Nygren, vilket var en räddning för mig, vi hade alltid vårt egna manustempel när det stormade som mest. Han har berättat (jag hade helt glömt detta) att när vi såg första ordentliga klippningen av filmen så hade jag lutat mig mot honom och viskat ”vilken jävla dunderfilm”. Och det var nog det vi alla i teamet kände under processen, att det vi satt på var något särskilt och det fick oss att hela tiden fortsätta jobba även när det var tufft.

Vad är du mest stolt över i ert arbete?Många som sett filmen har sagt att det varit så svårt att veta vem av huvudkaraktärerna dom skulle hålla på och det var något som var viktigt för mig, att det inte skulle finnas pekpinnar och att båda karaktärerna är offer och förövare. Dom gör omoraliska handlingar men vi kan också förstå varför, men är det därför rätt? Jag ville att tittaren i slutet av filmen skulle känna blandade känslor, det tycker jag att vi lyckats med. 

Jag är också väldigt nöjd över att vi i sista biten valde att byta perspektiv helt och får följa den kvinnliga karaktären (eleven) för att i slutändan så är det hon som tar filmens stora beslut. Jag är nöjd med att det är en film där en inte alls vet hur det ska gå eller är helt säker på vad som pågår, men verkligen vill se fortsättningen. 

Hur var det att växa upp i Gagnef?Jag tycker väldigt mycket om natur och friheten till natur (men tyvärr är jag i skogen alldeles för sällan) och är därför väldigt glad över att jag växte upp med tillgången, att som barn kunna gå ut genom dörren utan föräldrar som måste hålla kolla på en. Just Gagnef är dessutom en kommun som satsar mycket på kultur. När jag var liten så startades Gagnefs dansskola. Där spenderade jag sjukt mycket tid från att jag var 6 till att jag var 16 och flyttade hemifrån. Där lades grunden till mitt intresse för att jobba med kultur och konst och jag fick öva mig på att hitta mitt uttryck. När jag började högstadiet började jag också pendla till Falun och dansade på dansskolan där. Jag fick spela teater och musik i skolan, ja allt det där som ledde mig till var jag är idag. Nackdelen för mig var att det blev för litet, att jag vid en viss ålder ville ha mer och kände att jag kunde få det i en större stad. Jag älskar att bo i storstan men är mäkta stolt och tacksam över min inre lantis.

Som tonåring tyckte jag att det kunde vara riktigt tråkigt i Gagnef, som att jag satt och väntade på att något skulle hända. Men det där är ju universellt och jag tror att den största tiden hos många tonåringar går ut på att känna den känslan. Den stora väntan på att livet ska sätta igång på riktigt.

Vilket är ditt bästa minne från regionen?Kanske första dagen på alla oändliga sommarlov. Har många fina minnen av att jag cyklar runt till kompisar, cyklar och badar, någon slags frihetskänsla. I Stockholm vågar jag inte ens cykla i stan.

Vad är det bästa med Falun Borlänge-regionen?Helt klart kulturen och allt stort arbete och engagemang som läggs på kultur/konst. Det är inte konstigt att så många grymma kreatörer kommer från de här trakterna eftersom det verkligen ges en möjlighet att få utforska sina kreativa sidor och att det tas på allvar. Sen finns det så många vackra platser, magisk natur och jag är en sucker för folkmusik. Sen jag var barn har jag alltid tyckt att det finns något melankoliskt över Dalarna och det är vackert, en speciell stämning som jag tycker väldigt mycket om.

Jag vill gärna återvända för att jobba med något film- eller teaterprojekt i regionen.  Det skulle kännas fint att få jobba med något där allt startade. Jag har redan fått ekonomiskt stöd från Film i Dalarna på vissa projekt, vilket jag är himla tacksam över! Jag kommer nog inte återvända för att bo och leva på heltid, dock är jag väldigt glad över att mina föräldrar bor kvar och att det går fort med tåget från Stockholm när jag längtar till lugnet, det melankoliska, och att få cykla utan att känna mig rädd.

Har du någon favoritplats i regionen?Jag tycker väldigt mycket om Ängsholn, folkparken i kyrkbyn i Gagnef. Den platsen känns drömsk och filmisk med den gamla vackra dansbanan, älven och den frodiga naturen. Där har jag många fina minnen från att jag och kompisar tagit oss in via hålet i stängslet och haft hela folkparken för oss själva.

Hur ser framtiden ut? Vad gör du om fem-tio år?Jag hoppas att jag gör det jag gör idag men ännu mer. Att jag fortsatt utveckla mig, både jobbmässigt och som människa och kanske börjat regissera en del. Min förhoppning är att jag fortsätter att jobba med olika berättarformer: Film, tv, teater, dans, radiodrama, jag tycker att dessa har så mycket att lära av varann och alla berättelser behöver olika format för att göra sig bäst. Förhoppningsvis har jag hittat en bättre balans i livet, jag tenderar att jobba lite för mycket, kanske har jag äntligen lärt mig franska och jag tror och hoppas att jag har en Guldbagge hemma för bästa filmmanus, och en pjäs på Dalateatern.

Några avslutande ord, är det något du vill ta upp?Om du inte besökt Ängsholn, gör det. Senast jag kollade så fanns hålet i staketet kvar. Smyg dit en sommardag med någon du tycker om och dansa en tryckare på dansbanan.