NYHETER OCH REFLEKTIONER FRÅN PROJEKTET – MARS 2026

Maria Gelin

"Vi måste börja arbeta på ett helt annat sätt."

På Vårdcentral Jakobsgårdarna i Borlänge arbetar Maria Gelin som verksamhetsutvecklare och distriktssköterska, hon har nästan 40 års erfarenhet i vården. Hon är även doktorand inom vårdvetenskap på Högskolan Dalarna och hennes forskning utvärderar bland annat ett nytt arbetssätt som prövats på vårdcentralen. Hon brinner för att förändra hälso-och sjukvården och göra den tillgänglig för alla.

Jakobsgårdarna är ett av Sveriges mest socioekonomiskt utsatta områden som präglas av hög segregation, trångboddhet, låg utbildningsnivå och begränsade ekonomiska resurser. För många invånare är språkliga och kulturella hinder lika stora som de hälsoproblem de söker vård för. Vårdcentralen har ett mycket stort tryck med patienter och resurserna räcker inte till att möta detta behov. Personalen hade dock märkt att många patienter egentligen inte var i behov av vård eller att vårdproblematiken endast var en del av flera problem. Många av de symptom patienterna söker vård för bottnar i livsvillkor som exempelvis kulturella skillnader, förväntningar på vårdsystemet, otrygga boenden, ekonomi, isolering eller okunskap om egenvård. 

Ett tydligt exempel var en kvinna som upplevdes behöva psykiatrisk vård – men när det tittades närmare var den största stressfaktorn hennes osäkra boendesituation. Detta hade vården inte kunnat hjälpt henne med, men i samverkan med andra aktörer kunde problemet lösas och kvinnan mådde bättre och var inte längre i behov av kontakt med vården. Personalen började fundera på om det fanns en möjlighet att stoppa inflödet till vårdcentralen, att patienterna fick rätt hjälp av rätt instans direkt och i vissa fall inte var i behov av en vårdkontakt alls. Det har lett till ett helt nytt sätt att arbeta – där samverkan, personcentrering och förebyggande insatser står i centrum. 

Ett gemensamt grepp – för hälsa och egenmakt 

För att möta detta utvecklade vårdcentralen tillsammans med Borlänge kommun (Socialtjänsten och AMI) och Fornby folkhögskola ett program (Nära till Hälsa och Nära Till Språket) riktat till utlandsfödda personer med försörjningsstöd. Målet är att stärka deltagarnas hälsa och egenmakt. Kursen innehåller bland annat samhällsinformation, information om svensk hälso- och sjukvård (rättigheter/skyldigheter), levnadsvanor. fysisk aktivitet, kvinnors hälsa, stress, sömn och individuellt stöd i praktiska frågor. 

Resultatet för deltagarna har blivit fördjupad förståelse, ökat förtroende och större egenmakt. 

Detta program finansierades första året av Finsam Falun/Borlänge och utvecklades sedan vidare i ESF-projektet Egenmaktsarenan, där Gelin har haft en roll som samordnare för insatser från vårdens sida.  

Det handlar om hela människan 

Gelin återkommer ofta till personcentrering: att förstå vad som egentligen är problemet och kopplar arbetssättet till den nationella omställningen mot nära vård där tre avgörande delar lyfts: 

  • samverkan mellan aktörer 
  • personcentrering 
  • förebyggande arbete 

 

Hon menar att vården inte kommer att räcka till om arbetet fortsätter utföras som det görs idag. För att fler ska kunna leva hälsosamma liv – och för att samhället ska klara framtidens vårdbehov – måste man göra annorlunda från grunden. 

Som avslutning betonar Gelin utbildningens enorma betydelse för en god hälsa. Utbildning är den enskilt största hälsofaktorn i världen som påverkar arbete, ekonomi, hälsolitteracitet och egenmakt. Det är en multiplikator som driver framsteg inom alla andra områden. Utbildning är en av de mest effektiva metoderna för att bryta fattigdom och utanförskap, och därmed förbättra individens hälsa långsiktigt. 

Nära vård är en nationell reform som utgår från individens behov för att skapa en mer jämlik hälsa bland befolkningen. Grunden är personcentrering – att se hela människan och bygga vården på relation, delaktighet och goda möten. Ett starkt fokus ligger på det förebyggande arbetet för att minska risken för ohälsa och sjukdom. För att Nära vård ska fungera krävs samverkan mellan individ, kommun, region, myndigheter, föreningar och civilsamhälle.

I Levesques ramverk skiljer man mellan tillgång till vård och faktisk tillgänglighet i praktiken. Det räcker alltså inte att vård finns – människor måste också kunna använda den. Tillgång handlar om vilka resurser och strukturer som finns i vårdsystemet, medan tillgänglighet beskriver om människor faktiskt kan ta del av vården. Ojämlikhet i vård uppstår därför ofta inte för att vård saknas, utan för att kopplingen mellan individ och system inte fungerar. 

Trygghet och nya möjligheter att utvecklas

Zeinab och Fatima deltar i Fornbys språklektioner och aktiviteter som är en del av projektet Egenmaktsarenan. Zeinab började på kursen Nära till språket 2024 och bidrar aktivt till gemenskapen i gruppen. Hon drömmer om att öppna egen restaurang med både arabisk och svensk mat, gärna tillsammans med Fatima. På Fornby har hon hittat trygghet och nya möjligheter att utvecklas. 

En dag i februari lagade Zeinab och Fatima syrisk lunch på Fornby Folkhögskola, vilket uppskattades av både deltagare och personal. Trots viss nervositet fann de snabbt lugnet, samarbetade med kökspersonalen och skapade rätter som fyllde matsalen med hemtrevliga dofter. Zeinab har erfarenhet från restaurangbranschen och Fatima är van vid matlagning för många. De blev nära vänner efter att ha träffats i Borlänge, där Zeinab stöttade Fatima och hennes barn. 

Zeinab och Fatima berättar att matlagning inte bara är en hobby utan också ett sätt att uttrycka sin kultur och skapa gemenskap.  

NYHETER OCH REFLEKTIONER FRÅN PROJEKTET – DECEMBER 2025

Hoppfull igen - efter 18 års sjukskrivning

För oss som har den avundsvärda turen att för det mesta vara friska och kapabla, kan det vara svårt att sätta sig in i situationen att vara sjukskriven i 18 år. Än mindre kanske vi förstår vad det gör med en människa, hur hoppet, självvärdet och självkänslan i princip försvinner och till slut gör varje liten ansträngning till en bergsbestigning. Så var det för Sandra Koivu, men som nu, tack vare projektet Egenmaktsarenan Dalarna, känner sig hoppfull igen.

Begreppet att ”hamna mellan stolarna” är väl bekant för Sandra Koivu i Borlänge. För över 18 år sen blev hon sjukskriven på grund av skolios, som gav henne svåra smärtor i ryggen och en avsevärt minskad arbetsförmåga. Det som förhoppningsvis skulle kunna hjälpa Sandra ur sjukskrivningen var en operation – den fick hon vänta på – i tio år!

– Jag var förstås väldigt hoppfull, men tyvärr misslyckades operationen och jag kunde inte återgå till att jobba, något jag verkligen hade sett fram emot, berättar Sandra.

Åren gick och Sandra försökte genom olika myndighets- och läkarkontakter få hjälp, men upplevde att de vände henne ryggen. När ytterligare åtta år gått och Sandra varit sjukskriven i 18 år, var uppgivenheten stor.

Hjärnans naturliga reaktion

Forskning visar att ju länge man är borta från arbete och andra åtaganden, desto högre blir tröskeln. Vanligt är att man börjar undvika ansträngningar, inte av lathet, utan på grund av att hjärnans naturliga reaktion på den här typen av stress är att undvika sådant som kan öka på stressen ytterligare. Man utvecklar ganska snabbt ett undvikandebeteenden som över tid cementeras och ökar i omfattning. Till slut kan minsta lilla ansträngning kännas omöjlig. Forskningen visar också att långvarig sjukfrånvaro är starkt kopplad till depression och en känsla av att vara värdelös. Inte för att människor ”ger upp” utan för att kombinationen av isolering, förlorad vardagsstruktur samt minskad känsla av kontroll och meningsfullhet tär på psyket.

– Jag kände mig uppgiven och värdelös som människa. När man inte blir sedd eller hörd blir man till sist liten, orkeslös och orolig. Jag saknade verkligen den sociala samvaron som man får genom jobbet, samtidigt som jag inte orkade engagera mig, säger Sandra.

Handlar om att ta de små stegen

Egenmaktsarenan Dalarna utgår bland annat från de här svårigheterna. Projektmedarbetarna i de deltagande kommunerna har den kunskap och de värderingar som behövs för att möta personer som av olika anledningar stått långt ifrån egenförsörjning under lång tid. För här handlar det om att ta de små stegen, att sakta men säkert bygga upp självtilliten och tryggheten och individens tro på sig själv.

Egenmaktsarenan Dalarna

Försörjningen blir förstås också lidande av en lång sjukskrivning och Sandra har under åren ibland varit beroende av försörjningsstöd för att hon och hennes två barn skulle klara sig. Och kanske var det ”tur”, för i början av oktober 2024 beslutades att Sandra skulle skrivas in i projektet Egenmaktsarenan Dalarna.

– Jag var jättenervös när jag skulle träffa min kontaktperson första dagen, kände mig rädd för att kraven på mig skulle vara bortom vad jag kunde klara av. Men det var inte alls så. Min kontaktperson tog emot mig med stor ödmjukhet och hon lyssnade verkligen på mig, berättar Sandra.

”Existerade igen”

Sandra fick hjälp med både myndighets- och läkarkontakter. Plötsligt var det som att hon ”existerade” igen” och saker började hända.

– Jag fick besked som jag hade väntat på att få i flera år. Tyvärr var ett av de beskeden att jag inte skulle få genomgå ytterligare en operation. Det var förstås jobbigt att höra, men det gav mig också något att utgå ifrån, jag visste vad jag behövde förhålla mig till, säger Sandra.

7TJUGO har varit till hjälp

Genom projektet fick Sandra också genomgå kursen 7TJUGO, en metod för personlig utveckling. Där började hon succesivt stärka sig själv.

– Jag fick lära mig att ändra mina tankemönster och fick guidning hur jag kan ta tag i saker för att komma vidare. Och så handlade det mycket om att lära känna mig själv, titta inåt och använda verktyg för att bli starkare, säger Sandra.

Arbetsträning

Inom ramen för projektet Egenmaktsarenan kunde Sandra också arbetsträna. Under några månader var hon på Fritidsbanken i Borlänge där hon trivdes väldigt bra.

– En av mina styrkor är att strukturera och sortera och den förmågan kom till nytta där, ler Sandra.

En helt annan tro på sig själv

Idag, efter nästan ett år i projektet, har Sandra en helt annan tro på sig själv och framtiden. Hon blev visserligen tvungen att backa tillbaka lite då hennes rygg inte tillät mer tid på Fritidsbanken, men för bara någon vecka sen fick hon medicinering som verkar fungera. För första gången på många år har Sandra fått uppleva dagar helt utan smärta.

”Projektet har gett mig så mycket”

Den största skillnaden är ändå att Sandra känner sig hoppfull igen. Hon är mer framåt, lugnare och mer motiverad än på länge.

– Projektet har gett mig så mycket. Jag har blivit medveten om mina styrkor och vad jag behöver jobba på med mig själv. Och så har jag viljan, jag vill verkligen jobba – gärna inom något där jag får använda mina förmågor att skapa och behålla struktur, kanske på ett bibliotek, ler Sandra.

Studiebesök och nätverksträff gav nya insikter

Studiebesök hos Högbo Bruk

En inspirerande dag i Sandviken och Gävle bjöd på både lärorika möten och nya idéer. Vi besökte Högbo Bruk för att ta del av deras långsiktiga arbete med målgruppen och deltog senare i en nätverksträff hos ESF tillsammans med två andra projekt.

Innan nätverksträffen passade vi på att göra ett studiebesök på Högbo Bruk i Sandviken, som har arbetat med liknande målgrupper sedan 1980-talet. Det är en fascinerande verksamhet som gav mycket inspiration och nya idéer kring arbetssätt. Högbo har unika förutsättningar då kommunen äger hela området med skogsmark, odlingsmark och historiska fastigheter. VD:n, Olof Högblom, betonade vikten av att den politiska ledningen i Sandviken har ett långsiktigt perspektiv – de ser längre än fyraårsperioder och kan därmed låta Högbo arbeta mer hållbart. Trots dessa unika förutsättningar finns mycket vi kan ta med oss i tänk, arbetssätt och vilja att förändra inom våra egna verksamheter.

Nätverksträff hos ESF

Senare samma dag deltog vi i en nätverksträff på ESF:s huvudkontor i Gävle, där vi fick möjlighet att träffa två andra projekt som arbetar med liknande målgrupper: IDIS i Gävleborg och Värmland SamArbetar. Det var mycket lärorikt och intressant att få insikt i vilka delar andra projekt har lagt tyngdpunkt på och vilka aspekter de har vävt in i projektets grund. Att utbyta erfarenheter från vardagen med personer som arbetar i samma verklighet gav stort mervärde. Ett önskemål inför framtida träffar är mer tid för samtal i mindre grupper över projektgränserna.

NYHETER OCH REFLEKTIONER FRÅN PROJEKTET – OKTOBER 2025

Ger vi verkligen människor bättre möjligheter?

Både samhällsklimatet och tonen i debatten om detsamma har blivit hårdare. Allt oftare talas det om krav och ansvar, mer sällan om människors faktiska livsvillkor. Bakom statistiken finns människor med sina berättelser, drömmar och hinder som inte alltid syns. När regeringen nu föreslår aktivitetskrav för personer med försörjningsstöd väcker det frågor. Ger vi verkligen människor bättre möjligheter att lyckas, eller riskerar vi att lägga ännu mer börda på dem som redan kämpar för att hitta sin plats.

I samhället idag kan det upplevas en brist på medmänsklighet och ett råare språkbruk där vi dömer direkt och har svårt att se att vi alla kan hamna vid ”sidan av” samhället. Utifrån det perspektivet känns regeringens och Sverigedemokraternas förslag till en ny reform gällande en rad förmåner oroväckande (till exempel föräldrabidrag, aktivitetsersättning, bostadstillägg, omvårdnadsbidrag).

Aktivitetskrav för mottagare av försörjningsstöd

Enligt regeringens hemsida (En reform för att bryta bidragsberoendet och stärka Sverige – Regeringen.se) vill de ersätta bidragslinjen med arbetslinjen, och ställa betydligt högre krav på att människor gör sig anställningsbara. Därför avser regeringen och Sverigedemokraterna att införa ett aktivitetskrav för mottagare av försörjningsstöd, för att förebygga och motverka långvarigt bidragsberoende och för att fler ska kunna försörja sig själva. Syftet är att motverka passivitet, långvarigt bidragsberoende och utanförskap. En stor andel av de som får försörjningsstöd står långt ifrån arbetsmarknaden och tillhör grupper som har svårt att konkurrera på arbetsmarknaden. Aktivitetskravet innebär att kommunerna blir skyldiga att erbjuda aktiviteter som motsvarar individens arbetsförmåga, och individen blir skyldig att delta. Dessa aktiviteter skall öka den enskildes förmåga att arbeta eller studera, förbättra språkkunskaper för att komma närmare arbete eller studier, arbetsplatsförlagda aktiviteter och jobbsökaraktiviteter.  

”Sverige är inte längre ett smörgåsbord för all världens folk”

Juan Flores skriver i sin artikel i Dagens Nyheter att enligt regeringen ska reformen komma tillrätta med invandrarfamiljers bidragsberoende, den bristfälliga integrationen och det bidragsberoende som många utrikesfödda fastnat i. Reformen är riktad mot invandrarfamiljer som enligt socialförsäkringsministern Anna Tenje (M) ”år efter år lever på bidrag, trots att man kan arbeta”.  Det sänder också signaler till omvärlden om att det ”inte längre går att komma till Sverige och leva på bidrag”. ”Sverige är inte längre ett smörgåsbord för all världens folk”, säger SD:s gruppledare Linda Lindberg.  

Enligt webbtidningen ”Heja Olika” har utredningen som ligger till grund för reformförslaget ( SOU 2025:53 Kvalificering till socialförsäkring och ekonomiskt bistånd för vissa grupper) underkänts av statens egen expertmyndighet ISF, inspektionen för socialförsäkringen. ”Det underlag som den föreslagna reformen grundas på ger inte stöd för att de förväntade positiva effekterna uppnås. Däremot riskerar den föreslagna reformen att medföra stora negativa konsekvenser, framför allt för grupper som redan är utsatta och i förlängningen för samhället i stort”, skriver ISF i remissyttrandet. Utredaren hänvisar även till studier från Danmark, Schweiz och USA där liknande lagändringar har resulterat i ökad brottslighet.

Ökade kostnader för brottsbekämpning och fängelsevistelser

De forskare som studerat detta beräknar att skattebetalarnas ökade kostnader för brottsbekämpning och fängelsevistelser nästan helt uppväger besparingen i form av minskade bidrag. MFD, Myndigheten för delaktighet, skriver i sitt remissyttrande att utredningens förslag bedöms sammantaget leda till avsevärt försämrade levnadsvillkor för personer med funktionsnedsättning och föräldrar till barn med funktionsnedsättning. ”Reformen riskerar att öka ojämlikhet, undergräva möjligheten till delaktighet och stå i stark kontrast till det nationella målet för funktionshinderspolitiken, Sveriges åtaganden enligt FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD), barnkonventionen, jämställdhetspolitiska mål samt vissa av de rekommendationer FN-kommittén lämnat Sverige”. MFD betonar att de som drabbas särskilt hårt är barn med funktionsnedsättning, barn till föräldrar med funktionsnedsättning samt kvinnor. 

Är det bara lathet som hindrar?

Hur kommer detta att påverka de målgrupper som står längst ifrån arbetsmarknaden? Som regeringen själv skriver: En stor andel av de som får försörjningsstöd står långt ifrån arbetsmarknaden och tillhör grupper som har svårt att konkurrera på arbetsmarknaden. Är det så enkelt att de kan få ett arbete imorgon bara de vill? Är det bara lathet som hindrar? Majoriteten av stödmottagarna, är det personer som invandrat till Sverige enbart för att ta del av vårt ”smörgåsbord” av bidrag? Vi som arbetat med de här individerna vet att så inte riktigt är fallet.  

/Ann-Caroline Furst, projektledare Egenmaktsarenan

Socialstyrelsens har i sin statistikdatabas siffror på utbetalt försörjningsstöd från 1990 och framåt. Utan något undantag är det ensamstående inrikesfödda män utan barn som uppbär högst försörjningsstöd varje år. Ensamstående utrikesfödda kvinnor med barn är näst i storleksordning. Orsaken till att dessa grupper uppbär försörjningsstöd är främst sociala hinder (tex psykiska problem och missbruk) hos männen och arbetslöshet för kvinnorna,

När året går mot sitt slut vill vi passa på att säga tack!

Tack till alla er som har bidragit till att skapa möjligheter för människor som står långt från arbetsmarknaden. Tack för ert engagemang som har bidragit till att dörrar öppnats mot arbete, studier och egen försörjning. 

För många står julen för gemenskap, hopp och omtanke – värden som också präglar vårt arbete. Med individen i centrum, lyhördhet för varje individs behov och samarbete över gränserna fortsätter vi att minska utanförskap och skapa nya vägar framåt. 

Vi önskar er en fin julhelg och ett gott nytt år – låt oss tillsammans göra ännu större skillnad under 2026! 

 

🎄✨ God Jul och Gott Nytt År! ✨🎄 

/Inger, Anna, Ann-Caroline & Monica (upptagen med lite julbestyr och därför inte med på denna bild).

 

SKR stöder aktivitetskravet - men med tydliga krav

Detta anser SKR måste finnas på plats för att aktivitetskravet skall genomföras på ett bra sätt:  

  1. Att insatserna som ges inom ramen för aktivitetskravet är kunskapsbaserade och leder bidragsmottagare hela vägen till ett arbete genom att likna ett ordinarie jobb. Insatserna ska vara individanpassade, intensiva och sammanhållna. 
  2. Arbetsro för individer och kommuner att genomföra aktivitetskravsinsatser utan avbrott för andra statliga insatser och med ett välfungerande samspel med Arbetsförmedlingens insatser. 
  3. Digital informationsöverföring mellan Arbetsförmedlingen och kommunerna för att kunna fatta korrekta och snabba beslut. 
  4. Att föräldrar som kan vara föremål för insatser inom aktivitetskravet har rätt till förskola på heltid. 
  5. Tillit till kommunernas bedömningar av vilka individer som bör omfattas av aktivitetskrav och i vilken omfattning. 
  6. För kvalitet och likvärdighet över landet krävs full finansiering till kommunerna samt stöd för implementering och uppföljning av reformen. 

 

SKR har tittat på kommuner som lyckats sänka sitt försörjningsstöd under de senaste 5–10 åren, vad har de gjort/hur har det arbetat för att lyckas med detta?  

  1. Jobbfokus och arbetsnära insatser 
  2. Tro på individen med insats utifrån förmåga och behov 
  3. Klargöra individens förmågor och tät uppföljning 
  4. Styrning och ledning  
  5. Professionens kunskap och arbetssätt 
  6. Samarbete mellan ekonomiskt bistånd, arbetsmarknadsenhet och andra kommunala förvaltningar 
  7. Samarbete och förhållningssätt till Arbetsförmedlingen 
  8. Samarbete med regionen och Försäkringskassan 
  9. Digitalisering och effektiva arbetssätt (speciellt frigöra tid för att arbeta med det sociala arbetet) 


Det här stämmer i stor utsträckning överens med hur vi skall arbeta i projektet och vad vi ser behöver förbättras kring samarbete. Med andra ord; vi är på rätt spår!

Vad menas med stegförflyttning i Egenmaktsarenan?

Fokus är inte att deltagarna skall gå vidare mot arbete eller studier direkt när de avslutat projektet, även om det naturligtvis är fantastiskt att det händer för de deltagare som är redo för det. Utan stegförflyttningen skall ta deltagaren närmare arbete eller studier, vilket lika ofta handlar om att individens mindset och egenmakt förändras som att utföra praktiska saker som att skicka in en ansökan, påbörja praktik eller liknande. Att våga se sig själv som en resurs, att förstå att jag har förmågor och kunskaper som arbetsmarknaden behöver och att hen klarar av att ta de steg som krävs (eventuellt med stöd) för att ta sig till den punkt hen vill befinna sig på.

Detta är vad Egenmaktsarenan Dalarna vill åstadkomma för individerna. Förutom stödet direkt till individen handlar det även om att få en bättre/smidigare samverkan inom medverkande organisationer och mellan dessa – för att stödet skall kunna ges i ännu större utsträckning utifrån individens behov inte utifrån vilka aktiviteter som finns hos en aktör eller på grund av obefintlig kommunikation mellan instanser.

Samverkan - en synergieffekt

Ett gott exempel på samverkan som kommit till tack vare projektet är mellan samverkansparterna Ludvika kommun och Fornby folkhögskola. Projektmedarbetaren från Ludvika såg att vissa deltagare i projektet har ett behov av att lära sig svenska på ett annat sätt än klassisk SFI. Efter att hen fått information om Fornbys del i projektet ”Nära till språket” så föddes idén om att två deltagare från Ludvika skulle få prova på kursen. De har nu deltagit i cirka två månader och trivs jättebra. Det fanns en utmaning och oro kring hur pendlingen från Ludvika till Fornby skulle fungera, men det har visat sig vara obefogad oro – motivationen och uppmuntran till lärande gör allt möjligt.  

Måldialog 2025

Under augusti och i början av september har vi genomfört projektets första måldialoger. VI har träffat alla samverkanspartners och stämt av hur vi ligger till när det gäller projektets mål och indikatorer. 

Vissa av indikatorerna redovisas löpande varje månad medan andra bara mäts en gång per år vid våra måldialoger. Det övergripande målet, att med parallella insatser bidra till att 310 individer får det stöd de behöver för att göra stegförflyttning mot studier eller arbete, är ett tufft mål. Men alla medarbetare är taggade och vi har fortfarande hopp om att det ska kunna gå. Enligt våra mätningar är deltagarna nöjda med insatserna. Vi har också en fördelningen mellan kvinnor och män samt mellan inrikes och utrikesfödda som ligger väl i linje med projektets ambitioner. För att våra deltagare ska anses ha gjort stegförflyttning ska minst en av nedanstående indikatorer vara uppfyllda, hen:

  • bedöms ha gjort stegförflyttning enligt de metoder vi använder (BIP eller Matchning från dag 1)  
  • har ökat sin närvaro på de aktiviteter vi erbjuder 
  • upplever sig ha gjort stegförflyttning mot självförsörjning 
  • har blivit inskriven på Arbetsförmedlingen och får del av deras utbud 
  • har fått en praktikplats eller plats för arbetsträning 
  • har påbörjat en utbildning (Kom Vux, Folkhögskola etc, ej SFI) 
  • har gått vidare till ordinarie insatser hos samverkansparten, inom AME eller motsvarande 
  • har fått bättre kunskaper i svenska 
  • har påbörjat eller återupptagit SFI-studier 
  • upplever ökat välbefinnande, bättre hälsa och större känsla av egenmakt.  

Vid måldialogerna har det blivit tydligt att vi inte kommer att nå indikatorn för individer som går vidare till insatser hos Arbetsförmedlingen.  Det ser också ut att bli svårt att nå antalet som går vidare till en utbildning, liksom antal individer som går vidare till AME/motsvarande eller SFI. 

Tio deltagare har fått jobb

Vi har ingen indikator för individer som får arbete. När ansökan formulerades fanns inte en tanke på att deltagare i projektet skulle komma så långt i sin utveckling eftersom målgruppen för projektet är individer som står långt ifrån arbetsmarknaden. Många av dem har uppburit försörjningsstöd under många år. Det är därför överraskande och väldigt roligt att 10 deltagare har fått jobb (7 nystartsjobb och 3 i privata näringslivet), redan efter projektets första år!  

Diskutera kring måltalen

Måldialogerna har handlat om att säkerställa att det vi rapporterar till finansiärerna är korrekt. En erfarenhet av måldialogerna är också att det förutom att mäta de kvantitativa resultaten också har varit värdefullt att få möjlighet att diskutera kring måltalen. Det har handlat om definitionsfrågor. Räknas t.ex. arbetsträning som praktik? Tänker vi rätt kring målgruppen? Hur ska vi jobba för att förbättra samarbetet med Arbetsförmedlingen? Vi kan också konstatera att samarbetet internt hos våra samverkanspartners kan fungera ganska olika. De frågeställningar som dykt upp har vi nu temamöten kring. Vi hoppas att dessa möten ska leda till en ökad samsyn kring både mätetal och definitionsfrågor men tematräffarna kommer också att handla om erfarenhetsutbyte kring framgångsfaktorer och utmaningar som medarbetarna lyfter.  

Tidigare nyheter

NYHETER FRÅN PROJEKTET – JUNI 2025

"Svenska för livet" har gjort stor skillnad för Claudine.

Claudine Nizigama, deltagare i Svenska för livet i Leksand.
Claudine med Rose-Marie, SFI-lärare och mycket uppskattad kursledare.

Claudine Nizigama, från Burundi i Östafrika, kom till Sverige 2021. I ett helt nytt land, tagen av omständigheterna det innebär att helt byta, nation, omgivning och kultur, kände sig Claudine otrygg, blyg och ibland rädd. Men tack vare den fina hjälp hon fått i projektet Egenmaktsarenan Dalarna, är hon idag både trygg och framåt – och har dessutom skaffat ett jobb!

Det som är självklarheter och petitesser för oss infödda svenskar, är helt nytt och obekant för de människor som tvingas fly hit från sitt hemland. Saker som att äta måltider tillsammans, svensk tideräkning, traditioner, vardagliga sysslor och rutiner är omöjligt för en nyanländ person att förstå. Lägg sedan till allt annat man måste hantera och lära sig i ett nytt land – och dessutom inte kunna språket – ja, då kanske vi i alla fall kan försöka förstå utsattheten.

Svettades och blev skakig

När Claudine Nizigama kom till Sverige tillsammans med sin familj var det tufft, framför allt eftersom hon inte förstod svenska.

– Jag var rädd, vågade inte säga något eller svara när någon frågade mig saker, svettades och blev skakig, berättar Claudine.

Claudine skrevs i slutet av 2024 in som deltagare i projektet Egenmaktsarenan Dalarna. Då hade hon knappa svenskkunskaper efter en kort tids SFI-studier. Nu, bara några månader senare, möts vi av en utåtriktad och glad kvinna som behärskar det svenska språket bra.

– Min kurs och min kursledare har varit jättebra för mig, jag har lärt mig svenska och kan till och med hjälpa till att tolka här på kursen, ler Claudine.

Egenmaktsarenan Dalarna

Egenmaktsarenan Dalarna, är ett projekt som drivs av Falun Borlänge-regionen med stöd av Europeiska Socialfonden ESF. Samverkande parter är kommunerna Borlänge, Ludvika, Rättvik/Leksand och Falun tillsammans med Region Dalarna genom Fornby Folkhögskola. Syftet med projektet är att bidra till ökad kunskap kring metoder för att minska utanförskap samt öka inkludering. Målsättningen är att skapa förutsättningar, för människor som står långt ifrån arbetsmarknaden, att göra stegförflyttningar mot egen försörjning.

Ett anställningsbevis

Claudine deltar i Egenmaktsarenan Dalarna genom delprojektet ”Svenska för livet” i Rättvik/Leksand. En dag kom hon in i lokalerna och visade stolt upp ett papper för kursledarna, det visade sig vara ett anställningsbevis.

– Jag gick bara in på förskolan Excel och bad att få prata med chefen och sa att jag ville jobba där. Jag förklarade att jag hade haft ett års praktik på en förskola och att jag just nu hade två praktikplatser, men att jag nu behövde ett jobb, berättar Claudine.

Väldigt modigt

Claudine måste ha gjort ett starkt intryck, för när hon en stund senare lämnade förskolan hade hon ett anställningsbevis i sin hand. Hon hade blivit anställd som lokalvårdare på halvtid.

– Jag blev förstås både häpen och jätteglad när Claudine visade upp anställningsbeviset, det är väldigt modigt gjort att bara kliva in och söka jobb på det där viset, säger Rose-Marie, SFI-lärare och kursledare på ”Svenska för livet”.

En ovanlig bedrift

Det långsiktiga målet är förstås att deltagarna i projektet ska uppnå egen försörjning, men med tanke på deras bakgrund och förutsättningar, förväntas den processen ta lång tid, i de flesta fall år. Men i Rose-Maries kurs har två deltagare, på bara några månader, fått arbete, vilket är en ovanlig bedrift.

Lokalvård och arbete i kök

Claudine skulle gärna jobba kvar inom förskolan, men allt fler förskolor stänger på grund av minskat antal barn, så arbetstillfällena blir färre.

– Vi hade ett program här på kursen där vi fokuserade på arbete i förskolan, men vi fick förstås titta åt ett annat håll. Nu är vi mer inriktade på lokalvård och arbete i kök, säger Rose-Marie.

”Jag vill prata, prata och prata svenska”

Claudine har också ändrat inriktning.

 – Jag kan inte sitta och vänta på att de föds barn, så att jag får jobba i förskolan, ler hon. Jag tycker om att städa och göra fint, så jag jobbar gärna med det, även i framtiden.

Och så tillägger hon hur viktigt det är att jobba där man träffar människor som pratar svenska.

– Jag vill prata, prata och prata svenska, så att jag blir bättre och bättre. Det är viktigt för mig, säger hon.

VI HAR TRÄFFAT

Caroline Haeffner

Carloline Haeffner är enhetschef på Arbetslivs- och Socialförvaltningen i Falu kommun och har arbetat i projektet sedan starten 2024. Vi passade på att ställa några frågor till Caroline.

Vilken är din roll i projektet?

Jag är chef för de två projektmedarbetare som jobbar i projektet i Falun samt att jag sitter med i styrgruppen för Egenmaktsarenan.

Vad märker du för skillnad nu under projektets gång?

Det vi ser är att vi får mer kunskap om vilka behov som många av dom som deltar i projektet har, personer som av olika anledningar står långt ifrån arbetsmarknaden och som kan ha haft ekonomiskt bistånd under en väldigt lång tid.

Har du några konkreta resultat att dela med dig av?

Framför allt så handlar det om att många av dom som deltar i projektet har stora utmaningar men samtidigt att dom gör framsteg. Det kan t ex handla om att klara av att ta sig utanför hemmet och delta i gruppverksamhet eller att kunna skratta tillsammans med andra. Det handlar mycket om tillit och förtroende mellan projektmedarbetare och deltagare. Det tar tid att bygga förtroende och det tar tid att komma vidare. Har man levt på ekonomiskt bistånd i 10, 20 eller kanske till och med 30 år så finns det inga snabba lösningar som kan trolla fram snabba resultat. Vi ser också att väldigt många av våra deltagare har behov som vi inte kan tillgodose och att många behöver få stöd ifrån socialpsykiatrin. Men att ”hamna rätt”, att få komma vidare till en annan insats, är också ett resultat och ett framsteg. Därför är det viktigt att dom här personerna som deltar i projektet får den möjligheten, att bli sedda och få ett nära stöd för att få möjligheten att hamna rätt.

Vad hoppas du ska hända under resterande delen av projektet?

Projektet innebär ett ständigt lärande och vi testar och anpassar hela tiden utifrån våra deltagare och deras behov. Det är en enda lång lärprocess och jag ser att vi redan har lärt oss mycket och jag tänker att vi framförallt inför kommande aktivitetskrav kommer att ha bra kunskap om målgruppen och vilka aktiviteter vi kommer att behöva kunna erbjuda för dom som har det tuffast.

Något du vill tillägga?

Den här typen av arbete borde implementeras och finnas i den ordinarie verksamheten på vår förvaltning, Arbetslivs och Socialförvaltningen.

< På bilden ses Caroline med sin hund Ebbot, en flatcoated retriver.

Ann-Caroline Furst, är tillbaka på Falun Borlänge-regionen efter en tids föräldraledighet. Varmt välkommen tillbaka!

Ann-Caroline Furst, ny projektledare för Egenmaktsarenan Dalarna

Från och med slutet av augusti tar Ann-Caroline Furst över som projektledare för Egenmaktsarenan Dalarna. Hon må vara ny i just den rollen, men inte hos oss på Falun Borlänge-regionen.

Ann-Caroline har jobbat i projekt tidigare, senast i Lyftkraft 2.0, som är ett av Falun Borlänge-regionens projekt för att stärka företag och kompetensen i Dalarna. Men nu ska hon alltså projektleda Egenmaktsarenan Dalarna efter att ha varit föräldraledig en tid. Vi passade på att ställa några frågor innan hennes återkomst.

Vad ser du mest fram emot i din nya roll och i återkomsten till jobbet?

Det ska bli otroligt kul att få arbeta med samverkanspartners och kollegor som brinner för samma sak som jag och som arbetar mot samma mål – att (förhoppningsvis) bidra till att göra skillnad på riktigt.

Och så ser jag fram mot att få träffa mina kollegor igen, äta lunch utan att samtidigt fokusera på att mata någon annan och att få vara ensam på toaletten. 

Hur ser du på projektet och vad hoppas du att ska resultera i?

Äntligen finns det möjlighet att ge mer stöd till dem som står längst från arbetsmarknaden! Jag hoppas att projektet resulterar i arbetsmetoder som underlättar och ger ett bättre stöd till individen – och  som kan implementeras (på riktigt!) hos samverkansparterna. Det kan i sin tur leda till att individen kan närma sig arbetsmarknaden enklare och snabbare och i den bästa av världar bli självförsörjande och ha makten över sitt eget liv. Det är lätt att fastna i floskler och självklarheter när man talar om egenmakt och kontroll över sin situation, men jag bjuder på en sådan här. På en tidigare arbetsplats var mottot: ”Vi ska förändra världen till det bättre, en människa i taget- alla är värda sitt rock’n’roll liv”. Grandiost och klämkäckt så det förslår men fint ändå. Låt oss bidra till att vi alla får möjlighet att leva så nära vår rock’n’roll dröm det går!